De dire au revoir et à bientôt

När jag har sådär typiskt bra besök på plats här så känner jag mig lite som Jill Johnsson i Jills veranda. En eller flera människor kommer och bor hos mig. Vi umgås dygnet runt och pratar om allt och inget, viktigt och oviktigt. Precis som när Jill får besök. Jag gillar det så himla mycket! Det är bäst av allt.

La plage

Gamla stan

Men så kommer ju det där extrem jobbiga ögonblicket när man måste säga hejdå till alla dessa bra människor som man tycker megamycket om. Mycket speciellt. Men det går och på senaste tiden har det ju som sagt handlat mer om ses snart! än vi hörs på skype! Alltså, snart är det dags att åka hem. Hem till Sverige. Slut på plugg, sommarlov. Slut på medelhavshäng och löpning utmed kusten. Vill egentligen inte åka härifrån. Eller rättare sagt, jag är extremt delad på denna punkt. Kan inte alla i Sverige komma hit istället? Det vore det ultimata! Jag gillar ju Marseille liksom. 

Stretchning vid havet.

Jag ägnar i nuläget en stor del av min tankekraft till att sakna folk. Det är inte så att jag på något sätt är miserabel, inte alls. Tvärtom alltså. Jag gillar mitt liv här. Och jag gillar att sakna bra folk. Bättre att sakna folk än att inte sakna någon! Det om något är ju otroligt miserabelt. Om jag inte haft något som jag saknade hemma och människor hemma som saknade mig hade jag känt mig riktigt jäkla ensam. Med andra ord, det är bra att sakna även om det är jobbigt ibland! Snart Sverige är jag på plats igen! Snart innebär nästa vecka. Tiden tickar på! 

Saint Charles