Bonjour madame, mademoiselle ou monsieur!
Idag var jag på banken, mycket bra och trevligt möte. Gott kaffe. Detta inlägg kommer inte handla om det. Men just det bankbesöket fick mig att börja fundera på det här med franska titlar. Nu är jag egentligen inte helt insatt i hur det här med franska titlar uppkommit och hur det fungerar nu så borde kanske inte uttala mig. Men jag har ju ändå fått en uppfattning, min alldeles egna uppfattning, av just detta efter att ha tillbringat närmare en tremin på plats.
Hemma är jag inte van vid att bli kallad titlar. Jag blir kallad Moa, eventuellt Rambo av vissa utvalda. Men jag är mitt namn och min ålder. Här är jag först och främst OLSSON (efternamn eller nom stavas med stora bokstäver eftersom det är viktigt). Sedan, efter det, är jag Mademoiselle, fröken. Ogift, ingen partner. Sen, någonstans i bakvattnet är jag Moa. Bara Moa. Fram tills jag gifter mig, då jag magiskt nog blir Madame. Som kille över arton är man kort och gott Monsieur.
Detta rör mig egentligen inte speciellt mycket och jag förstår naturligtvis att det är tradition långt tillbaka i tiden. Vi hade ju dessutom detta system i Sverige inte alltför långt tillbaka i tiden. Kolla Emil i Lönneberga liksom. Fru Svensson. Det som jag personligen tycker är jobbigt med detta system är att jag, i mitt huvud, känner mig liten. Inte riktigt blir tagen på allvar. Inte riktigt mogen att ta ansvar över mitt eget liv. I mitt huvud alltså.
Denna tanke har inte dykt upp tidigare hemma i Sverige. I Sverige är jag Moa. Kvinna, självständig och 24. Men framförallt Moa. Problemet är nog att jag inte kan ta mig själv på allvar då jag försöker se mig själv som fröken Moa.
På banken idag blev jag dock varken tilltalad med mademoiselle eller madame. Smart bankman.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar